Jahaja då har sömnlösheten slagit till igen och då jag även har huvudvärk känner jag inte för att ligga och stirra utan skriver lite här istället. Funderade på att gå ut förut en sväng för månen lyser så fint i natt men orkade inte riktigt med det.

Det blev ett långt Buffy maraton och det slank ner en del godis och läsk. Kittlade dödsskönt i kistan ;-) Har iallafall ätit nyttigt i princip hela veckan så något gott ska man väl ha. Jag gillar verkligen blandgodis. Helt perfekt att kunna mixa choklad med surt och salt och lite annat. Kan ni föreställa er i att en del länder är blandgodis ett helt okänt koncept? Man skulle starta eget där och importera blandgodis, kan inte bli annat än en succe.

Idag när jag var i parken en stund var det ett par tonåringar som höll på och strulade med varandra. De kysstes frenetiskt och var väl inte precis buskablyga om vi säger så. Killen envisades trots upprepade tillsägelser från tjejen med att gång på gång hissa upp hennes kjol hela vägen så att rumpan och stringtrosorna blottades.Nu känner jag att jag måste påpeka att jag inte var särskilt intresserad av att se det skådespelet men då de höll på helt öppet rakt framför mig var det svårt att undgå att se det. Inte för att det störde mig på något moraliskt sätt men när man själv är ensam kan det ju kännas lite trist att se andra i full aktion.

Samtidigt är det förstås alltid fint med kärlek. Och jag vet hur det kan kännas. Även om jag nog passerat den åldern då man så obekymrat gör sånt mitt bland folk så vet jag hur det känns att knappt kunna låta bli den andra. Att vilja ta på dem, kyssa dem, dra sig undan någonstans tillsammans och bara slita av kläderna. Det är en underbar känsla! Då vet man att det verkligen finns något där. Jag hoppas jag skall få återuppleva den känslan igen. Och jag hoppas de båda tonåringarna har en lycklig framtid tillsammans. Det gäller att vårda det man har och aldrig börja ta sin partner för givet. Det är ofta där det går snett i förhållanden.

Läste en rätt intressant artikel idag också om rymden. Jag är väldigt fascinerad av den - dess storlek och oändliga antal planeter och läser gärna eller ser dokumentärer om den när jag har tid över. I vilket fall så handlade artikeln om att man sänt signaler ut i rymden i syftet att om det finns utomjordiskt liv så skulle de kunna snappa upp signalerna och få kontakt med oss. En av de där signalerna var riktade mot ett visst område med planeter som ligger 25 000 ljusår bort. Det är så oändliga avstånd i tid och rum att man häpnar. Ett enda ljusår motsvarar 9 460 800 000 00 mil. Tänk er hur långt bort 25 000 ljusår är. Men betänk också att det alltså tar 25 000 år innan signalen når planeterna. Även om det skulle finnas intelligent liv där skulle vi inte kunna få ett svar på 50 000 år (förutsatt att de inte har teknik för att skicka signaler eller t.o.m farkoster som kan resa snabbare än ljuset).

Det jag och många andra som är intresserade av rymden hoppas på är att man ska kunna ta fram ett sätt att resa snabbare än ljuset. Då kan det bli möjligt att på allvar utforska avlägsna galaxer och planeter.  Det finns redan en modell som i teorin skulle kunna fungera (även om det förstås i praktiken kan vara en helt annan sak) och man jobbar hela tiden på att driva utvecklingen vidare. I framtiden kanske Star Treks "Warp drives" blir en realitet.

Nu ska jag försöka sova om det bara är möjligt.