Idag har varit en lite kämpigare dag. Nya bakslag med vården - undersökningen går inte framåt med min anhörig, de begår konstant misstag som man måste ringa och tjafsa om osv osv. Tyvärr är det också så att mycket av ansvaret faller på mig då vi inte är en så stor familj och det är nästan bara jag som bor i närheten och kan ställa upp. Hade jag bara haft en riktigt solid ekonomi hade jag så gärna bekostat dyra privata utredningar så det gick snabbare framåt. Nu ska vi förhoppningsvis iallafall kunna besöka en privatklinik inom kort och med lite tur få bättre undersökning och svar på vad som är fel.

Det jag kan känna ibland är att även om jag har glada stunder emellanåt och försöker värdesätta allt jag faktiskt har att uppskatta i den här världen så är det väldigt väldigt längesen jag har varit lycklig på riktigt. Bara få känna att det knappt finns ett problem i världen och att allt är bra och lugnt. Det skulle inte behövas så mycket för att komma dit. Att det här med min anhöriga löser sig, att jag skulle hitta ett bra heltidsjobb och kanske att jag också skulle ha turen att träffa en underbar tjej.  Då skulle jag verkligen känna mig glad och lycklig. Jag vet att det finns en sprudlande och glad del av mig som tror på framtiden. Som har mycket att ge på alla sätt och vis. Det är bara det att har man länge olika typer av motgångar tär det på en och till slut börjar man ibland tvivla på att man ska komma till den punkten.

Under tiden så fortsätter jag att blicka framåt och finner tröst i de saker jag verkligen brinner för som t ex musiken. Det jag också brukar tänka ibland är att även om det har varit kämpigt så tror jag det har gjort väldigt mycket för min personliga utveckling. Jag har fått en helt annan mognad och ett annat sätt att se på världen och det tror jag kommer vara mig till nytta den dagen då saker reder upp sig och jag kan leva mer ett sådant liv som jag vill leva.