Nu mer än någonsin kanske är könsroller ständigt på tal. Det diskuteras flitigt hur män och kvinnor förväntas vara, vem som ska göra vad i ett förhållande, huruvida barn ska kläs i typiska tjej/killkläder eller leka med typiska tjej/killeksaker eller inte osv osv. Det har också skapats en större tolerans och förståelse för människor som inte identifierar sig med det egna könet.

På ett sätt tycker jag att det är bra. Vi är alla likvärdiga människor. Vi ska vara fria att leva som vi vill och som vi mår bra av. Att man är exempelvis man eller kvinna ska inte automatiskt innebära att man får vissa könsspecifika förväntningar lagda på sig och givetvis ska ingen heller förfördelas. Det är viktigt med jämlikhet och att man har lika stora möjligheter oavsett vilket kön man föds som. Och känner t ex en vuxen man eller kvinna en stark längtan och identifikation till det andra könet ska det förstås stå dem fritt att välja att leva som det.

Samtidigt kan jag också känna att det ibland går lite för långt åt det andra hållet. Att det finns en tendens att helt sudda ut könsrollerna och glömma bort att män och kvinnor är olika. För det är vi. Vi är olika på det fysiologiska planet och vi skiljer oss också när det kommer till psyke & beteende. Det betyder inte att någondera av könen är bättre. Bara att vi är olika. Särskilt när det gäller barn tror jag att vi ska vara försiktiga med att influera dem allt för mycket. Det kan skapa en osäkerhet och oförmåga att anknyta till det egna könet.

Därför ställer jag mig tveksam till den tendens som finns bland vissa föräldrar att mer eller mindre påtvinga sina barn leksaker eller kläder som är typiska för det andra könet. Jag tror att det bästa är att helt enkelt vara lyhörd inför vad barnet vill och känner för och inte lägga så stora värderingar i det. När jag var liten lekte jag med både pojk och flickleksaker. Det fanns leksaker av båda sorterna i mitt hem och jag blev varken uppmuntrad eller bortstyrd från att leka med endera utan valde själv.

En annan sak jag ser som ett problem är att det nästan har blivit något skamligt att leva i ett mer traditionellt förhållande. För det finns faktiskt människor som vill göra det. Det finns män som vill axla rollen som familjefar och knega på med att arbeta för att dra in tillräckligt med pengar och det finns kvinnor som vill axla rollen som hemmafru och jobba hårt för att allt ska fungera på hemmaplan och ta hand om barnen osv. Ska vi vara öppna och toleranta inför människors olikheter och rätt till att leva som de vill ska vi förstås även acceptera den gruppen av människor och hur de väljer att leva.

Själv befinner jag mig någonstans mellan det traditionella och det moderna. Jag är inget supermanligt macho som tuggar tobak och aldrig visar några känslor överhuvudtaget. Jag tycker inte att man som man måste vara eller göra si och så. Jag är inte rädd för att framstå som omanlig genom saker jag gör eller säger.  Jag kan vara mjuk. Samtidigt delar jag onekligen även många drag med den mer traditionella mannen. Jag är en sån person som biter ihop och kör på oavsett hur jobbigt det känns. Jag gråter otroligt sällan. Jag är van vid att vara en klippa och den som är stark. Jag är relativt händig. Jag har en del intressen som är typiska för män. Osv.

Oavsett hur man är som man eller kvinna tror jag det viktiga i förhållanden är att man kompletterar varandra. Att bådas starka sidor får komma fram och kan väga upp för det den andre är mindre bra på. Då tror jag att det blir lyckat. Sen spelar det mindre roll exakt vem som gör vad. Själv kan jag tänka mig såväl ett lite mer traditionellt förhållande som ett förhållande där man delar jämnt på alla sysslor.

 

Tuula

6 augusti 2015 05:13

Det är inget fel i att du inte gråter, mr. Men tillåt dig att ibland släppa på allt det där jobbiga. En stark man för mig är en man som kan GRÅTA, som kan visa känslor utan att bli nojig över att det är "fel". Många män i min närhet (typ lillebror & mina killkompisar) har jag aldrig sett fälla några tårar. Någonsin. Man är inte svag för att man gråter, tvärtom.

Att du är en klippa och tröstar de som behöver tröstas är också en bra egenskap. Helt ärligt är du enda som vågar trösta utan att bli kallad öknamn. Ingen av mina ex har tröstat mig när jag vart ledsen, de har vänt bort huvudet..

Den kvinna som vinner ditt hjärta kommer skatta sig väldigt lycklig. Du kommer få vilken kvinna som helst att känna sig älskad och omtyckt, även om du kanske har en smått dålig dag eller om hon ser ut som en risbuske i håret..

Mr X - jag vill bli din vän. Och det för evigt.
Kram.

http://midnightpoison.bloggplatsen.se

Mr X

6 augusti 2015 23:45

Det handlar inte så mycket om självkontroll utan snarare om att jag har svårt för att gråta eller visa sorg på så sätt. Men jag uppskattar dina fina ord! Och jag vill vara din vän jag med.
Kram på dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fast större delen av min skoltid inte var något att hänga i julgranen precis så händer det ändå att jag saknar den ibland. De stunder som var bra, när man släppte allt annat och bara umgicks med sina polare och hittade på en massa tokigheter. Eller d...

Jag känner att jag allra sista tiden har kommit in i en fas där jag ifrågasätter mitt liv och vad jag vill göra med det. Det är en lustig känsla för det är ju lätt hänt att man tänker att "det här är jag och det här är vad jag vill göra". Man tror at...

I helgen har jag mest tagit det lugnt och inte gjort så mycket egentligen.Var en sväng till stranden igår lördag - blir nog en av de sista gångerna det här året gissar jag för snart sätter väl kylan in. Det var en hel del folk där när det var så varm...

Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Visst fixar jag med det ibland - och visst händer det att jag ibland kan tänka att jag skulle hellre skulle ha velat se ut på si eller så sätt gentemot hur jag faktiskt gör. Men det är ingen ...

Eller nej, det är jag ju redan. Skulle göra en grej hos läkaren idag och medan jag väl kan ha en förhållandevis lugn inställning när jag är med andra till läkare eller sjukhus så fullkomligt avskyr jag att vara där själv. Och blir stissig och orolig ...