Det är måndag klockan 08:15 och lektion i SO. Alla i klassen suckar och begraver huvudet i bänkarna. Det sista viskande skvallret om helgens bravader har avtagit i takt med att läraren tar ton. Dags för ännu en vecka i helvetet. På rasten sticker vi ut jag och mina vänner och drar ner till sjön. Sitter och pratar om ditten och datten medan vi slänger sten efter sten ner i sjön. Bara ännu en måndag i raden av alla andra.

Fast allt är inte skit. En del av lektionerna är inte så dumma och så länge jag har mina vänner och klasskamrater omkring mig är det helt okej. Det är de ensamma stunderna de flesta av oss fasar för. Skolan är ett slagfält som lärarna för länge sedan tappade kontrollen över. De tuffa och de äldsta gör i stort sett vad de vill medan vi andra håller oss undan så gott vi bara kan. Glåpord har blivit vardagsmat. Misshandel och nedtryckning av huvuden i toalettstolarna sker med jämna mellanrum. Lärarna ser mellan fingrarna och skyndar snabbt förbi i korridorerna. Om det är av rädsla för sin egen säkerhet eller bara för att döva sitt samvete genom att slippa se vad som försiggår vet jag inte.

Jag hör till den gruppen de inte så gärna ger sig på. Därför att de vet att jag kommer slå tillbaka. För att de vet att jag inte bara tar emot skit. Jag har förtjänat en viss respekt i deras ögon och därför är de försiktigare. Men det innebär inte att jag går säker för den sakens skull. Jag måste vakta vartenda steg jag tar för är de många eller de gånger de har kniv på sig vet jag att de inte drar sig för att ge sig på mig heller. Och de gånger de inte är tillräckligt många för att utgöra ett hot haglar ändå glåporden när jag går förbi. Det finns alltid något att anmärka på. Alltid något som är fel på mig och jag får höra att jag är udda. Att börja käfta tillbaka är meningslöst för givetvis är de omogna imbeciller men just där och då är de kungarna. I skolan som gud glömde i en liten avkrok till by är det dem som har makten och inte jag.

De flesta andra accepterar mig. Några tycker t.o.m bra om mig. Men jag vet ändå att jag sticker ut. För att jag tänker på ett annorlunda sätt och för att jag har andra värderingar och intressen än vad som är standard i byn. Ett tag blir jag punkare. Det ger mig en tydlig identitetskänsla mitt i virrvarret av influenser och strömningar som tonårsåren utgör.

Helgerna är på ett sätt värre än skoldagarna. Tristessen inomhus lockar till att vara ute men att vara ute innebär att utsätta sig för risken att stöta på fel gäng helt ensam. Fester är också ett risktagande. Jag går sällan på fest överhuvudtaget men mina vänner som tidigt får smak för att dricka åker på fester i andra byar eller inne i staden vilket innebär att jag oftast spenderar kvällarna med att vara hemma och någon gång gång ibland driva runt i byn under ständig vaksamhet. Det kommer till en punkt då jag frågar mig själv om det här är livet. Att leva i en liten skithåla till by där man hela tiden får vara rädd och orolig för vad som komma skall. Om livet består av att tvinga sig igenom skoldagarna och sedan sitta framför tv'n hela kvällen eller ränna runt och hitta på dumheter utomhus. Dagarna flyter ihop till en enda grå sörja efter ett tag. Barndomens glada och förväntansfulla syn på livet ter sig så långt borta.

Så plötsligt en dag händer något. Jag har håltimme själv medan mina vänner har andra lektioner så jag sätter mig på en bänk under några avlägsna träd i utkanten av skolområdet. Efter ett tag dyker en tjej upp och slår sig efter en kort blick på mig ner bredvid. Jag har sett henne många gånger förut. Långt blont hår, slank, en bra bit kortare än mig och oftast klädd i svart eller rosa. Mestadels brukar hon driva omkring ensam med ett par stora lurar och lyssna på musik. Det är freestyle eller bärbar cd-spelare som gäller för mp3-spelaren har ännu inte kommit till Sverige. Jag har undermedvetet noterat att hon också verkar vara något av en udda fågel och att hon varit måltavla för spott och spe vid flera tillfällen.Hon är väldigt söt och går precis som jag i åttan fast i en parallellklass har jag för mig.

Utan att jag riktigt vet hur så börjar vi prata. Vi pratar om musik och vi pratar om skolan. Vi pratar om byn och hur vi vill bort därifrån. Vi pratar om drömmar och ambitioner. Bara ett par dagar senare sitter vi på samma bänk igen och pratar under rasten. Snart tillbringar jag nästan all min lediga tid tillsammans med henne. Det faller sig så naturligt att vara tillsammans och att bara prata om allt möjligt. En dag inser jag att jag vill ha henne. Jag kysser henne. Sara som hon heter kämpar inte emot. Vi försvinner in i skogspartiet alldeles intill och rätt vad det är ligger vi i gräset. Hon ligger ovanpå mig och hennes långa hår kittlar mitt ansikte när hon böjer sig ner för att kyssa mig igen. Samtidigt som det känns pirrigt känner jag mig så otroligt lycklig. Som att jag plötsligt från ingenstans har hittat en mening med livet. Allt känns på något sätt så mycket mer verkligt och den grå dimman som mitt liv så länge har varit insvept i lättar.

Eftersom ingen av oss har så mycket bättre saker för oss att göra pratar vi med varandra och umgås så mycket det bara går. Jag låser in mig på mitt rum och pratar med henne i telefon om kvällarna. På morgonen loggar jag in på datorn som vår familj alldeles nyligt hade skaffat, kopplar upp modemet och läser så de ljuva ord hon ofta sänt mig precis innan hon ska lägga sig. De ger mig styrka att gå till skolan. I skolan ses vi så ofta vi bara kan men bara om vi kan vara ifred ostörda någonstans. Ännu är vi inte redo att komma ut som pojk och flickvän. Ingen av oss vill ha vår kärlek nersolkad och förstörd av deras hån och avskyvärda ord. När jag sitter på lektionerna spanar jag alltid ut genom fönstret efter henne.

En fredagskväll tar vi språnget. Vi går runt på byn hand i hand. Finner styrka i varandra. När vi passerar ett moppegäng med äldre killar skrattar de och slänger glåpord efter oss. Men för första gången någonsin rör det mig inte ens i ryggen. Jag kan inte ens bli förbannad med hennes lilla hand som trycker min. Jag ler bara hånfullt tillbaka åt dem, väl medveten om att jag har något de aldrig kommer få. De kanske äger skolgården och gatan, de kanske får komma till ibland med naiva och stupfulla tjejer på fester som inte vet bättre men de kommer aldrig att få uppleva det vi har.

Den helgen är det mer än bara en debut som blir av. Hennes föräldrar är bortresta och det är bara hennes lillasyster hemma. Inlåsta på hennes rum med stereon som pumpar ut hennes älskade KISS klär vi av varandra och utforskar varandras kroppar. Allt går i slow motion och det känns som vi hånglat i timtals när hon till slut faller tillbaka på rygg med särade ben och jag följer efter. Jag har aldrig sett någonting så vackert tidigare och jag insuper verkligen synen av hennes nakna kropp så väl att jag än idag enkelt skulle kunna återkalla minnet framför mina ögon. När akten är över somnar vi tillsammans. Nästa dag när jag vaknar måste jag nypa mig i armen för att inse att det är verklighet och ingen dröm.

Livet fortsätter så en tid. På något vis känner jag mig immun mot allt dåligt och negativt omkring mig. Jag skiter i vad folk tycker om mig eller vad de säger om mig för jag vet att hon accepterar och älskar mig. Tillsammans är vi inte udda utan normala. Vi har varandras ryggar och kan stå upp emot hela världen om så krävs.  På helgerna fortsätter vi att vänslas hemma hos henne eller ibland hemma hos mig. Livet är underbart. Vi gör upp planer för framtiden och hur vi ska försöka flytta ihop så fort det bara är fysiskt möjligt.

Som ni kanske förstår blev det inte riktigt så. Vi började glida isär så småningom. Vi insåg med tiden att vi nog egentligen inte hade så mycket gemensamt och att vi ville åt helt olika håll. Och en dag var det så över och en kort epok av min tonårstid tog sitt slut. Jag ska inte sticka under stol med att det var jobbigt men samtidigt hade vår tid tillsammans gett mig en glimt av hur livet kan vara. Att det även finns fina och roliga saker som motvikt till det dåliga. Kort därefter började jag också gymnasiet och trivdes betydligt bättre där.

Det jag kan tänka idag är att all kärlek har sitt eget unika värde. En lång och stabil kärlek grundad i en liknande livssyn och livsstil kanske är att föredra i vuxna år men det innebär inte att den där korta gnistan som uppstod mellan två förvirrade själar som sökte acceptans och förståelse hos varandra på något sätt var mindre värd eller mindre verklig.

Och fastän jag idag ser på livet och mig själv på ett helt annat sätt kan jag fortfarande dra mig till minnes hur det var att växa upp och ta sig igenom tonåren. För vissa är det en väldigt jobbig tid och allt jag kan säga egentligen är att det blir bättre. Det kommer en tid för er också då ni kommer finna ett sammanhang ni känner att ni passar in i. Friheten är inte långt bort och det är en fantastisk känsla den dag ni är gamla nog att bestämma helt själva över era liv.

 

Tuula

9 juli 2015 11:37

Har du skrivit detta? Vilket målande sätt du har att skriva, kan nästan se er framför mig när jag läste detta. Visst är den där debuten härlig? ;)

http://midnightpoison.bloggplatsen.se

Mr X

9 juli 2015 11:50

Japp, jag postar bara sådant jag själv har skrivit på bloggen. Glad att du fann det läsvärt :-) Den är sannerligen härlig.

 

Tuula

9 juli 2015 17:32

Har du mer sånt här, så posta det också i din blogg :)

http://midnightpoison.bloggplatsen.se

Mr X

9 juli 2015 20:19

Har inget färdigt utan skriver det när tankarna kommer. Men kanske blir något liknande inlägg framöver också :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fast större delen av min skoltid inte var något att hänga i julgranen precis så händer det ändå att jag saknar den ibland. De stunder som var bra, när man släppte allt annat och bara umgicks med sina polare och hittade på en massa tokigheter. Eller d...

Jag känner att jag allra sista tiden har kommit in i en fas där jag ifrågasätter mitt liv och vad jag vill göra med det. Det är en lustig känsla för det är ju lätt hänt att man tänker att "det här är jag och det här är vad jag vill göra". Man tror at...

I helgen har jag mest tagit det lugnt och inte gjort så mycket egentligen.Var en sväng till stranden igår lördag - blir nog en av de sista gångerna det här året gissar jag för snart sätter väl kylan in. Det var en hel del folk där när det var så varm...

Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Visst fixar jag med det ibland - och visst händer det att jag ibland kan tänka att jag skulle hellre skulle ha velat se ut på si eller så sätt gentemot hur jag faktiskt gör. Men det är ingen ...

Eller nej, det är jag ju redan. Skulle göra en grej hos läkaren idag och medan jag väl kan ha en förhållandevis lugn inställning när jag är med andra till läkare eller sjukhus så fullkomligt avskyr jag att vara där själv. Och blir stissig och orolig ...