Dagen har rullat på segt. Vanligtvis brukar jag inte ha några problem att hitta på något att förströ mig med men idag känner jag mig en smula rastlös och har inte direkt lust att göra varken det ena eller det andra. Så istället fotade jag lite prylar och delar med mig av det här.

Här är min älskling

(Blev lite konstig spegling där... never mind).

Hon är egentligen en väldigt simpel modell och jag har dyrare gitarrer/gitarrer som på pappret är bättre. Men vi har varit med om en del tillsammans och jag gillar bäst att spela på henne. En stor fördel är att hon är så lättspelad, vikten är lagom inte för lätt eller för tung så det går bra att spela i olika ställningar. Och ända sedan jag bytte skola vad gäller strängar och slutade byta dem nitiskt har de nuvarande suttit på henne i över 2 år. Det gör henne än mer lättspelad (kan göra galna bends)  och ger dessutom ett väldigt dirty gritty ljud som passar sig för rock. Bytte även pickups på henne för flera år sedan vilket ger ett bättre ljud än de original humbuckers som satt i.

Jaha vad mer då? Hmm dags för lite retro.. Känns denna månne igen?

Blev det för retro nu? Vad sägs om den här då, igenkänningsfaktor?

För er tonåringar/barn (eller vuxna) som undrar vad för underlig manick det är på första bilden så kan jag berätta att det är en tv-spels konsol vid namn Nintendo Entertainment System (eller kort: NES) som har sisådär 31 år på nacken. Den är skälet till att ni idag har möjlighet att spela på era Nintendo Wii's och Playstation 4 och allt vad det heter för utan den konsolen hade med all sannolikhet tv-spel aldrig slagit igenom.

Den bjuder utöver det höga nöjet att spela spelen även på diverse andra roliga aktiviteter. En av dessa är att blåsa frenetiskt på kassetterna för att de ska få kontakt med konsolen och överhuvudtaget gå att spela. Har man tur går det efter 20:e gången man sätter i dem. Har man riktig tur tappar den inte kontakten just som man ska rädda prinsessan från Bowser. Dagens barn hade förmodligen slängt ut konsolen genom fönstret efter ett par försök. Folk var mer tålmodiga förr!

Den andra konsolen är en Nintendo 64 (N64) och är förmodligen mer bekant då den kom ut i mitten av 90-talet. Den går som en klocka än och Super Mario 64 eller ett parti Mario Kart blir aldrig tråkigt, inte ens 20 år senare.

Drömmen är förstås att hitta en flickvän som tycker att en perfekt fredagskväll består av att lyssna på rock, käka något gott, ge mig en riktig match i Mario Kart, se en bra film och så avrunda med skönt sex. Men jag har insett att det kan vara lite klurigt.

Sen: Bland de bästa böcker som någonsin skrivits

Ser den lite luggsliten ut beror det bara på att jag läst den 10-20 ggr från pärm till pärm. Samma gäller resten av böckerna i serien. 

Och så slutligen. Jag har sett Pikachu här och var sista tiden när jag läst bloggar, det är särskilt på en specifik blogg som man aldrig vet när man möts av den gula lilla rackaren. Se vad jag hittade i en av mina garderober

Om inte minnet sviker mig helt vann jag honom på en festival en sommar för många herrans år sedan som tyvärr inte hålls längre. I den mån jag kan sägas gilla Pokemon är Pikachu definitivt min favorit!

Och där var det slut på bilder. Jag ska slå på lite skön musik nu och hoppas ni läsare har en trevlig och avkopplande söndagskväll :-)

En del människor är helt enkelt destruktiva. Antingen det är medvetet eller omedvetet och oavsett orsaken så sprider de kaos och förödelse omkring sig. De förstör för sig själv och för andra och det enda man egentligen kan göra är att hålla sig undan, förutsatt att det är en person man kan klippa banden med som exempelvis en vän eller en partner. Det är ytterst sällan man kan "rädda" eller hjälpa dessa människor. De behöver professionell hjälp för att inse problemet och för att få en förändrad livsuppfattning där de hjälper sig själva att må bättre.

Mitt ex var en sådan person. När hon först kom in i mitt liv var det förstås ingenting jag hade kunnat ana. Hon var så glad och positiv och det fanns en väldigt bra känsla kring henne. Jag var lycklig. Tyvärr dröjde det inte så länge innan destruktiviteten började skina igenom. Först var det småsaker. Mysiga hemmakvällar eller resor som blev förstörda för att hon alltid hittade något fel och blev på dåligt humör. Så småningom började det tära på själva förhållandet. Allt det som skulle varit fint och vackert blev infekterat och bröts ner till något negativt. Jag minns ännu ett av våra största gräl. Jag hade planerat en rolig överraskning åt henne men det slutade med att hon anklagade mig för att vara otrogen därför att hon var sjukligt svartsjuk och blev misstänksam när jag betedde mig lite hemlighetsfullt i samma veva.

De sista veckorna av förhållandet kom den riktiga destruktiviteten i dager. Jag hade tänkt gå in på det mer i detalj men inser nu att vissa saker bör förbli glömda och inte dras upp till ytan igen. Det räcker om jag säger att det bl.a innefattade en överdos/ett självmordsförsök från hennes sida samt en enorm smutskastningskampanj mot mig efter att jag gjorde slut. Allt det destruktiva & negativa som hade legat på lur inom henne bröt ut som en tsunami som slår mot land och det var med nöd och näppe jag tog mig helskinnad ur det hela.

Det enda jag egentligen kan säga att jag lärde mig av det förhållandet är hur det inte ska kännas i ett förhållande. Det ska inte kännas som att det jämt är problem eller blir fel vad man än gör. Det ska inte kännas som att man mår sämre av att vara omkring den man älskar. Det ska inte kännas som att den kärlek och omsorg man ger blir förgiftad eller inte når fram. Alla dessa saker är förstås självklarheter men något som blir extra påtagligt när man upplevt det. Och kanske är det inte den sämsta läxan man kan lära sig.