En sommar för åratal sedan omkring den här tidpunkten så vaknade jag långsamt till av skränet från fiskmåsarna. Slog så småningom upp mina ögon och kravlade mig till sist fram till fönstret för att se ut över hamnen och insupa den friska havsluften. Sen slog det mig precis som det gjorde varenda morgon: Jag är närmare trehundramil bort från Sverige och alla vänner & bekanta. Direkt efteråt infann sig en känsla av frihet jag aldrig tidigare upplevt. Friheten att vara den jag är och göra det jag vill. Inga åtaganden eller förpliktelser.

Det var en underbar semester. På dagarna strövade jag omkring inne i stan i butiker eller for på guidade turer ut på landet. Det fanns en helt annan stadsatmosfär än här hemma. Eller så låg jag bara på gräset vid kajen och njöt av solen och människorna omkring mig. Kreativiteten flödade - här fanns folk som var i full fart med att måla ett porträtt av staden mot vattnet eller att tonsätta stämningen med en akustisk gitarr. På kvällarna var jag ute på pubarna och drack gott öl och  pratade med trevliga människor. Jag har alltid tyckt om Sverige men att vara i älsklingsland var en helt annan sak. Det var om inte den bästa så helt klart en av de bästa tiderna i mitt liv.

Men som alla semestrerar så tog även denna slut trots att den företett sig så lång när jag nyss hade anlänt. Det hade ev. funnits möjlighet för mig att stanna kvar och inte återvända för just då var det inget som band mig till Sverige. Ibland undrar jag om jag valde fel. Samtidigt vet jag också hur mycket det som är nytt och spännande kan locka ibland. Det blir en helt annan sak när det blir ens vardag. Man blir van. Man gör sitt allra bästa för att alltid uppskatta det man har men det är helt ofrånkomligt att man aldrig till fullo kan uppskatta det så mycket som när man inte har det. Dock om man varje dag kan ägna en stund åt att känna lycka över det man har så är man ändå rik och vet att sätta värde på sitt liv.

För mig blev det en kompromiss istället. Jag har fortfarande nära till vattnet och kan njuta av den friska havsluften när jag så vill även om jag befinner mig i Sverige så min passion för havet får leva vidare. Men jag saknar mitt favoritland ibland med allt som där finnns och jag saknar också att få vara mig själv utan några förväntningar eller antaganden överhuvudtaget kring vem jag är. Jag tycker inte om att fastna i en roll eller petas in i ett fack. Jag ser inte så på människor själv utan snarare ser jag dem som dynamiska och satta i ständig förändring men det är en sällsynt synvinkel som få delar med mig. Därför lockar ibland tanken på en nystart mig. 

Jag tror att det närmsta året eller möjligen de närmsta åren kommer att få utvisa vad som händer i framtiden. Om det faller sig så att jag när tiden är inne finner starka skäl att stanna kvar här kanske jag gör det och låter älsklingsland förbli en fin illusion som jag ibland kan besöka och njuta av. Men om jag fortfarande är en rullande sten vid den tidpunkten som saknar skäl att dröja mig kvar tror jag att jag det är dags att gå vidare, skrapa på det som finns under ytan och se om även det faller mig i smaken.