Idag tänkte jag fylla på med lite egna bilder till bloggen, jag har ju lånat friskt från google tidigare hehe.

Jag var en vända hos min mor och passade då på att ta en promenad i det fina sommarvädret. Jag gillar att ta promenader där för det finns så många fler smågator/vägar och naturen är närmare inpå än där jag bor. Det är även den plats där jag levde under min tonårstid så jag har många minnen därifrån. Under promenadens gång och då jag inte var upptagen med att undvika att bli påkörd av den tonårsflicka som susade fram och tillbaka på sin moped på ett högst svajjigt sätt passade jag på att knäppa några bilder:

Väldigt fint hus som min bild/vinkel tyvärr inte alls gör rättvisa.

Tycker det där stället är lite roligt.. inte i något vidare skick men det påminner mig om när jag växte upp ute på landet som barn.

Lekparker, man är väl för gammal för att vistas där...?

Nädå gunga blir man aldrig för gammal för att göra! Däremot höll jag mig ifrån det lilla lekhuset med den ytte pyttiga rutschkanan även om den såg mycket frestande ut!

Det här vet jag faktiskt inte riktigt vad det är. Någon underlig typ av trädkoja? Fast det ser snarare ut som en bur. Den ligger nära lekplatsen så det kanske är där bråkiga barn hamnar. Haha nejdå.

Sen var det inte så mycket mer att visa från min promenad. Jag var på en liten tillställning tidigare idag också. Inget stort, bara 15-20 personer ungefär. Men det var trevligt. Jag passade på att knäppa en bild innan jag gick också. Mr X behåller dock sin anonymitet för tillfället.

Ja om ni har tagit er igenom allt det där så har ni förmodligen insett att fotografering inte riktigt är min grej. Inte bildredigering heller. Men det är lugnt, man kan inte vara bra på allt. Det är en syssla som jag gärna överlåter åt min respektive de gånger jag har en sådan. Ikväll skulle jag ha varit ut med en vän men han fick förhinder så jag får se vad jag hittar på, kvällen är ung än.

Så sa Jago i pjäsen Othello av Shakespeare om jag inte helt missminner mig. Det ligger onekligen någonting i det. Svartsjukan när den griper en människa är sällan vacker att skåda och har förstört många förhållanden genom den brist på tillit och det konstanta tvivel som den tillför. Jag har själv en gång varit tillsammans med en person som var fruktansvärt svartsjuk av sig. Den f.d miss X hade en oerhört klängig tendens och de gånger vi var ifrån varandra, en ovana att ringa i tid och otid. Ingen som kände mig kunde hysa något tvivel om att jag hade en flickvän efter att ha umgåtts med mig blott ett par gånger. Det var också en bidragande orsak till att förhållandet så småningom tog slut.

Jag skulle också kunna berätta en historia om ett par nära bekanta. Om fröken intellektuell och herr enfaldig som jag här väljer att kalla dem. De var förstås ett omaka par redan från början men kanske hade saker gått annorlunda om inte herr enfaldig hade hyst en så osäker och svartsjuk natur att han till slut knappast ens klarade av att fröken intellektuell hade kontakt med sin egen familj. Fröken intellektuell tog sedermera sitt förnuft till fånga och avslutade lyckligtvis förhållandet innan det helt spårade ur.

Samtidigt, trots dessa otvivelaktiga bevis på vad svartsjuka kan ställa till med vågar jag faktiskt hävda att svartsjuka i en lagom dos är en sund och naturlig reaktion även i det lyckligaste förhållandet av dem alla. Genom att älska kan vi finna stor styrka men vi gör också oss själva mer sårbara. Och den sårbarheten kan vara väldigt vacker de gånger den tjänar som ett bevis på vår partners kärlek för oss snarare än ett ifrågasättande av deras mentala hälsa. Rättfärdig svartsjuka som är grundad i verkligheten och som tyglas är inte nödvändigtvis av ondo.

Jag vet att det finns människor som tycker annorlunda. Det finns människor även inom monogama förhållanden som aldrig blir svartsjuka och som förespråkar fri kärlek. Jag vill inte säga att det inte kan finnas sådana övermänniskor som kommit längre än oss andra och som med jämnmod accepterar att kärleken, livet eller något annat kan ta slut när som helst och helt enkelt lever för varje dag som om den vore den sista.  Men jag tror att för den stora merparten av oss människor så innebär all form av kärlek även en viss rädsla inför att förlora det vi älskar. Det är inte så enkelt som att bara plocka russinen ur kakan och ta allt det som är fint och bra samtidigt som vi negligerar allt det andra.

Därför hyser jag alltid en naggande misstanke om att människor som är helt obekanta med svartsjuka heller aldrig har älskat på riktigt. Det händer säkerligen att jag har fel ibland - men jag tror också att jag många gånger har helt rätt.