Funderade på det här med minnen. Visst är det lustigt hur man minns vissa personer otroligt bra? Man kan i princip se dem framför sig och höra deras röster osv medan andra försvinner i periferin och det är svårt att dra sig till minnes deras namn eller riktigt hur de såg ut. Jag tror det är så simpelt att vissa människor gör starkare intryck på oss på gott och ont. Vi kanske är mer på samma våglängd som dem och därför glömmer vi aldrig bort dem trots att åren går.

En sån person för mig är en tjej jag gick på högstadiet tillsammans med. Redan första gången vi träffades kändes det så naturligt att prata med varandra. Som om vi skulle ha känt varandra hela livet. Det där stannade kvar under hela vår skoltid ihop. Vi hade ett speciellt sätt med varandra. Det är svårt att förklara men ett visst tonfall, ett visst sätt att se på varandra som var helt olikt hur vi var när vi umgicks med andra. Det föll sig naturligt helt enkelt. En annan sak som fascinerar mig är att det aldrig någonsin kunde bli fel med henne. Det fanns definitivt gnistor och vi flörtade en del och på något sätt fann jag alltid de rätta sakerna att säga och göra. Jag var ärligt talat rätt bortkommen med tjejer som tonåring men i hennes sällskap blev allt perfekt. Väldigt underligt fenomen som jag aldrig återupplevt med någon annan.

Det blev inte vi för jag tog aldrig riktigt steget och hon blev tillsammans med någon annan. Kanske hade det ändå funnits en chans om jag varit mer rak med vad jag ville. Det lärde mig att köra på när det känns bra iallafall :-)

Men för att återgå till ämnet. Jag minns också människor mycket genom musiken, antagligen för att det är ett så stort intresse. Ibland kan jag höra en låt jag brukade lyssna mycket på förr och så minns jag så starkt den tiden som var då eller någon person som var viktig i mitt liv. Jag vet inte om jag är ensam om det eller om det är fler här som också relaterar till minnen i samband med musik?

 

Ida

17 juli 2015 12:50

du är jättebra på att blogga <3

http://nilssonbloggaren

Mr X

17 juli 2015 13:12

Tack så mycket! Det värmer.

 

Annie

17 juli 2015 13:42

Känner igen det där :)
Så kan det verkligen vara! En del människor minns man verkligen och andra minns man inte alls på samma sätt.

Sv: Tack :)
Ja det känns! Vill bara ha en diagnos nu känns det som och veta Vad det är, oavsett vad det är.

Ja det är riktigt trist och tråkigt att det ska vara så!
Vid min första vända med diskbråcken var det så, jag fick verkligen, verkligen stå på mig för att få min MR. Nu den här vändan har det varit "lättare" att få MR, tack och lov.

MR behövs ju verkligen för att se ev skador och sjukdomar. I många fall är det ju det enda och bästa "sättet" att se sjukdomar.

Hoppas verkligen det ordnar sig för din anhörig med MR och att hen får bra hjälp till slut :)

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Mr X

17 juli 2015 18:37

Precis!

Ja det verkar väldigt svårt att få MR ibland. Var ju tur att du orkade stå på dig och kämpa. Det är det som är det hemska med vården, man ska vara frisk för att orka vara sjuk och trilskas med dem. Tack så mycket! Hoppas verkligen det reder upp sig för dig också :-)

 

Tuula

17 juli 2015 23:44

Jag associerar mycket med musik, ett ögonkast, en kyss, den där första gången nån berör dig på ett sätt som får hela världen att sjunga.. Speciellt minns jag Eva Eastwood, med låten som fick hela min värld att gråta.. det var mitt och D's låt (han jag bloggade om innan), kan inte lyssna på den utan att gråta.. lyssna på låten, den är bra för övrigt.. Himlen var här, heter låten... *minnen*

http://midnightpoison.bloggplatsen.se

Mr X

18 juli 2015 19:09

Förstår att den låten är speciell för dig då...
Jag ska lyssna på den! :-)
Får se om jag också gillar den.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fast större delen av min skoltid inte var något att hänga i julgranen precis så händer det ändå att jag saknar den ibland. De stunder som var bra, när man släppte allt annat och bara umgicks med sina polare och hittade på en massa tokigheter. Eller d...

Jag känner att jag allra sista tiden har kommit in i en fas där jag ifrågasätter mitt liv och vad jag vill göra med det. Det är en lustig känsla för det är ju lätt hänt att man tänker att "det här är jag och det här är vad jag vill göra". Man tror at...

I helgen har jag mest tagit det lugnt och inte gjort så mycket egentligen.Var en sväng till stranden igår lördag - blir nog en av de sista gångerna det här året gissar jag för snart sätter väl kylan in. Det var en hel del folk där när det var så varm...

Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Visst fixar jag med det ibland - och visst händer det att jag ibland kan tänka att jag skulle hellre skulle ha velat se ut på si eller så sätt gentemot hur jag faktiskt gör. Men det är ingen ...

Eller nej, det är jag ju redan. Skulle göra en grej hos läkaren idag och medan jag väl kan ha en förhållandevis lugn inställning när jag är med andra till läkare eller sjukhus så fullkomligt avskyr jag att vara där själv. Och blir stissig och orolig ...